Det är svårt att veta vad Gabriel känner, men han saknar Adrian minst lika mycket som vi gör. Han pratar om brorsan varje dag, om saker brorsan brukade säga och göra, men inte om hur han känner, det måste vara svårt för en 5-åring att uttrycka sina känslor i ord. Men han visar hur han känner, ibland blir han arg utan att veta varför, och ibland, som idag, vill han ha brorsans bild bredvid sig när han ska sova. Idag somnade han med Adrians kudde, nattlampa och kort bredvid sig, då tänker man på hur mycket han saknar sin storebror, som alltid funnits vid hans sida, alltid lekt och busat med honom. Det känns bra att Gabriel alltid varit med under Adrians sjukdomstid, följt med på behandlingar och sjukhusbesök, fått vara med brorsan hela tiden, även när han somnade in var han med, den dagen fick Adrian låna Gabriels kudde och gossedjur, han lade dem bredvid honom och där fick de ligga ända tills vi sa hej då till Adrian och åkte ifrån sjukhuset, Världens bästa Gabriel, det är tack vore dig mamma orkar gå upp varje morgon,mamma älskar dig så mycket.
