2 månader

För två månader sen, dagen Adrian somnade in,var det första natten Adrian sov själv sedan han föddes. Det känns bra att han alltid sovit i våran säng, även om det har varit trångt med 2 barn i sängen. När han låg på sjukhuset brukade vi flytta ihop sängarna så även då sov han alltid bredvid oss. Det känns också väldigt svårt och overkligt varje morgon man vaknar och inser att han inte ligger bredvid och att han aldrig kommer att göra det igen, det gör lika ont i hjärtat varje gång och det kommer att göra lika ont resten av livet. Vill så gärna veta om han har det bra där han är, försöker intala mig själv att han har det bra men önskar av hela mitt hjärta att jag kunde veta det. Tiden går och saknaden blir bara större. Vad jag saknar dig min lilla ängel.

Vi förstår att det inte är lätt för folk att veta vad de ska säga, och alla har varit jätte snälla när de möter oss, men som tobbe skrev, ibland säger folk märkliga saker. Nån jag träffade beklagade sorgen och sedan säger hon " Men det var väl väntat"???? NEJ det var det inte svarade jag. Vad menade hon? tänkte jag sedan, att det skulle kännas lättare om man vetat om det? eller bara för att varit sjuk och kämpat så länge var det väntat att han inte skulle klara sig? NEJ, efter att ha kämpat i nästan fem år och trots att det var tredje återfallet så visste vi att vi skulle klara det,tredje gången gillt, nu j....r ska vi klara det här. Ända in i det sista trodde vi det, vi fortsatte att kämpa för vi visste att han skulle klara sig, vi gav aldrig upp, ända till sista stunden när läkarna sa att de inte kunde göra nåt mera och de stängde av respiratorn hoppades vi att Adrian skulle klara sig, visa att läkarna hade fel, ända till sista andetaget tills vi såg att hans lilla bröst inte rörde sig mer hoppades vi att han skulle klara det, så NEJ det var inte väntat, vi kämpade för vi visste att vårt lilla ängel skulle klara det. Nu får vi fortsätta att kämpa utan dig min älskling, vi kämpar för att klara oss tills den dagen vi ses igen.
Mamma älskar och saknar dig min lilla ängel

For no matter what she says…no matter what she feels
My surviving mom has a broken heart that time won't ever heal.
(Kaye Des'Ormeaux)

Går sönder.

Jag går sönder, totalt haveri i hela kroppen, både fysiskt och psykiskt.
Vad händer med mitt liv? Vad händer med mig? Dagarna blir längre och längre och tyngre och tyngre, har fått svårare att sova och när man sedan vaknar önskar man att man fått sova ända till man blivit gammal och det är dags att lämna in för gott.
Man är så ledsen hela dagarna, när man går ut och träffar folk får man vara så normal som möjligt även fast det är svärt, många frågar hur man mår och vad ska man svara? Jag brukar säga att man tar en dag i taget, tror inte ngn vill höra hur mycket det krävs för att gå igenom den där dagen. Snart blir det en bebis till i familjen och det ska bli skönt med lite mer liv i huset, många säger så konstiga saker, att när bebisen är född kommer det bli mycket lättare, det kommer det inte bli . Det som förändras är att man får en solstråle till att visa sin kärlek , men jag kommer alltid att tänka på Adrian , sakna honom och älska honom lika mycket varje dag.

I morgon blir första arbetsdagen på många månader, känns lite ovant.
Men med världens bästa arbetsgivare ( brorsan ) så kan det nog bara gå på ett sätt, kanon.
Mor och far är på semester i Thailand i 3 veckor och man märker hur mycket dom betyder för oss , saknar dom redan grymt mycket , hoppas ni verkligen slappar och kopplar av nu , det är ni verkligen förtjänta av.

Adrian min lilla solstråle, jag byggde en av dina transformers åt dig i dag och ställde den vid din kudde i din säng, att du var duktig visste jag men att du kunde bygga den utan beskrivning var ett tecken på din begåvning, själv var jag tvungen att gå in på internet och kolla hur den skulle vara .

Älskar dig min underbara son till solen och tillbaka.
Pappa