tisdag 12 januari 2010

7 år

7 år vart du Adrian, 7 år av ditt liv gav du till oss, 7 år av lycka , kärlek och skratt.
Nästan 5 år, kämpade du mot din sjukdom, som bara vart värre och värre , men du klagade nästan aldrig. du var fortfarande den där busiga blyga killen som gav all din kärlek till oss.
Du älskade att åka ner till leksaksaffären efter alla sjukhusbesök och dom vart ju många, du kunde gå där i flera timmar och bara kolla och känna på alla grejor, berätta vad du önskade dig när du fyllde år eller om du fick köpa det nästa gång du skulle in på behandling, jag älskade dina nyfikna ögon när du tittade på allt.
Du var så rädd om alla dina grejor du fick eller köpte , du älskade att spara hela kartongen så du kunde lägga tillbaka saken när du var färdig med den, du gömde dom under kudden i din säng så inte brorsan skulle ta dom.
Du älskade att måla och och ge teckningar till mamma och mig, du klippte och klistrade in bilder från leksakstidningar och gjorde önskelistor från dom.
Du och jag som satt så ofta och spelade när du inte orkade ngt annat , du var så duktig, så snabb att lära dig, jag som älskat och spelat , tycker att det är så jobbigt nu , då det kommer för många minnen fram.
Du som älskade att låna min mobil och spela in din egna röst , du sjöng och berättade konstiga saker i den , jag har alla röstklipp kvar av din underbara röst, men ibland gör det allt för ont att lyssna på dom.
Jag älskar att sitta och titta på alla kort på dig även fast det skär som knivar i bröstet på mig, att kolla i filmkameran har jag inte orkat och det kommer nog att dröja väldigt länge och det har jag ångest över, hur kan det göra så ont att se ngn man älskar så mycket.

Saknaden gör så ont, den tar så mycket kraft.
Du finns i mina tankar varje sekund, jag kommer på mig själv ibland när jag ser på tv , att jag inte tittar utan bara tänker på dig.

7 underbara år gav du mig Adrian, smärtan att inse att jag kommer att få leva livet jag har kvar, utan dig skriver jag inte, då det inte finns ngr ord för att beskriva den.

Jag säger till dig Adrian det vi sa till varandra varje dag innan vi skulle sova.
JAG ÄLSKAR DIG TILL SOLEN OCH TILLBAKA

God natt min ängel.
Pappa

måndag 11 januari 2010

Meningslöst.

Allt känns så meningslöst. Känner inte glädje för nånting. Stiger upp på morgonen, går till jobbet, försöker hålla tårarna tillbaka och gör det jag ska, fast egentligen vill man bara ligga kvar i sängen för man vet att du inte kommer att vara hos mig idag helller. Kommer hem och gör det bästa för att visa mig stark inför Gabriel. Snart åker vi på semester men känner ingen glädje, bara skuldkänslor att vi åker utan dig, varför fick du inte vara kvar hos oss? Kom tillbaka. Saknaden blir bara värre för varje dag. Vad jag saknar dig min älskling. Mamma älskar dig. God natt min ängel.