2 Januari

Sitter här och kan inte sova, kl är snart 02.
Just nu skriver man mest hur dåligt man mår, men det är rätt skönt att skriva även om ingen läser det.
Allt har blivit så jobbigt dom sista dagarna, när Gabriel vill spela ps3 , alla spel som Adrian och jag spelade ibland hela natten på sjukan , då kommer minnen och dom blir jobbiga, alla leksaker som Adrian gillade ALLT blir skitjobbigt.
Adrian köpte massa grejor för sina födelsedagspengar och det vart en del , en del fick han med sig i kistan och en del har vi kvar, man kan nog inte föreställa sig hur en gubbe kan framkalla sorg om man inte upplevt det här.
Jag satt och kollade i Adrians skolböcker och fick ett sådant gråtanfall så jag inte visste hur man ska kunna fortsätta, smärtan är så enorm så döden vore ett njutbart alternativ.

Jag undrar om du vet att jag tänker på dig.
Jag undrar om du ser mina tårar.
Mina tårar som aldrig runnit förut,
rinner nu för dig.
För min saknad och för jag vet att vi ses igen.

2010

Hur ska man kunna se fram mot nytt år när det innebär ett år utan våran ängel, i går var ingen höjdardag precis, man var mest ledsen och längtade så mycket efter Adrians skratt och hans härliga lukt, förra året satt vi vid fönstret på avd 87 och tittade på raketerna och pratade om att 2009 skulle äntligen bli året allt vände och skulle bli bra, det är bra man inte vet allt som kommer ske.
Adrians blivande lillasyskon växer i mammas mage och det kanske gör allt lite lättare när vi får tillökning i familjen , men just nu känns fortfarande allt som det inte spelar ngn roll, det blir värre för varje dag och man går omkring med ett stort vacum i sig.

I går var vi uppe vid graven och smällde ngr raketer för Adrian och talade om för honom hur mycket vi älskar dig och hur otroligt saknad du är.

I alla fall säger vi Gott nytt År till alla där ute.

Begravning

Onsdag 23 december kommer alltid att vara inbränt i mitt hjärta, se din fina söta vita kista med massa blommor och ditt kort som visade hur glad och stark du var. Om man nu kan önska sig ngt på en begravning så slog alla önskningar in hur din lilla Adrians skulle vara.
Den var så fin och prästen sa alla saker om dig som precis stämde, men det var så svårt så otroligt svårt att låta dig gå vidare till din sista vila, många tårar rann nedför min kind och dom brände som syra mot mina kinder.
Vi hade ett bildspel i kyrkan och det speglade dit liv så mycket, alltid med ett leende på din mun,du var så otroligt söt och stark.
Mamma och pappa ligger hela tiden och pratar om dig på natten , hur ont allt gör , hur orättvist livet är , hur gärna man skulle viljat ta din sjukdom och ta den själv, t om med ett leende på läpparna allt för att du skulle få fortsätta sprida din glädje och omtänksamhet.
Vi har levt med din sjukdom under så lång tid så det känns så svårt och konstigt att helt plötsligt bara sluta gå på kontroller och åka på behandlingar , inte behöva planera veckorna , den tryggheten som sjukhuset har varit är borta och man är utlämmnad till sig själv, låter konstigt men det är skrämmande.

Julen var vi hos Johan och Jenny och det var kanon, sorgen var hela tiden en sekund bort och det var otroligt jobbigt men det är alltid lättare att dela sin sorg med ngn, Gabriel har haft superkul och busat supermycket med kusinerna , vi tackar med hela vårt hjärta för allt Johan och Jenny.