Trött.

Har känt under den sista veckan hur otroligt trött och sliten man är, både fysiskt och psykiskt. Förstår dom som lider av kronisk trötthet för det är ungefär hur man känner sig, trött i kroppen , trött i själen.
Allt kommer i fatt nu, alla år under enorm press och stress, alla sömnlösa sjukhusveckor, alla nätter när man bara legat och tittat på världens underbaraste kille , hur söt han var när han låg och snusade mot sin kudde.

Jag och Gabriel har passat på och varit ute hela veckan och spelat boll och innebandy i det vackra vädret, har varit hemma hela veckan från jobbet och inväntat att vi ska få åka till BB , men ännu ingenting.
Satt och tänkte på Gabriel igår , 5 stora år. Han har blivit så mogen under så kort tid, han brukar vara så blyg men nu pratar han och tar för sig på ett annat sätt, han har varit otroligt förstående och kärleksfull under våran resa.
Ibland så kan han säga ngt som Adrian brukade göra som vi inte pratat om, han kommer ihåg saker som man själv inte tänker på, så pappa tackar dig Gabriel för dina härliga historier.
Pappa älskar dig så mycket Gabriel.

Annars som sagt går man mest och väntar på bebisen, dagarna går 1 efter 1 , saknaden finns alltid där, ibland jättejobbig och ibland bara jobbig.
Ibland känns det som allt kvittar, vill bara vara hos dig, ibland går det bättre.

Adrian saknaden efter dig är enorm, jag vet att du har det bra nu och att du leker och pysslar till den dag vi ses igen.
Älskar dig till solen och tillbaka bubben.

Pappa