tisdag 23 november 2010

Tisdag 23 nov.



Idag kom den, Adriàns Lego club tidning. Det gör alltid lika ont att se den, tänka på hur glad Adriàn blev varje gång den kom och tänka på att han aldrig kommer att kunna titta i den igen. Vi brukar lägga tidning hos honom, som Gabriel har bestämt. Ett årsdagen närmar sig och fortfarande kan jag inte förstå att han inte kommer tillbaka. Vad jag saknar dig min älskling.

För ett år sedan, den 23 nov 2009, var vi tillbaka i Huddinge. Adriàn sövdes ner och fick en ny CVK. En ny resa påbörjades, en ny Benmärgstransplantation och vi var helt säkra att den här gången skulle vi vinna, Adriàn skulle bli frisk. Varför blev det inte så???

Vi fick gå upp tidigt för att duscha innan de från "narkosen" kom och hämtade oss.

Nyduschad och klar, alltid lika glad min lilla älskling.

Precis innan han sövdes. Den här gången frågade han om han fick ta några kort, vilket han inte gjort tidigare. Han tog kort på allt och alla i rummet. När man ser kortena så ser man hur han såg det, där från den lilla sängen.

Mamma saknar dig varje sekund.
Sorgen finns i varje andetag.
Älskar dig min lilla ängel.

3 kommentarer:

  1. Det var inte någon rolig tid på sjukhuset. Men Adrian ser glad ut. Inte något barn ska behöva gå igenom vad våra barn har gått igenom. Kramar

    SvaraRadera
  2. Vilken fin pojke! Vad vi saknar honom!
    Många kramar!
    Titti

    __________________ ##
    _________________###*
    ______________.*#####
    _____________*######
    ___________*#######
    __________*########.
    _________*#########.
    _________*#######*##*
    ________*#########*###
    _______*##########*__*##
    _____*###########_____*
    ____############
    ___*##*#########
    ___*_____########
    __________#######
    ___________*######
    ____________*#####*
    ______________*####*
    ________________*####
    __________________*##*
    ____________________*##
    _____________________*##.
    ____________________.#####.
    _________________.##########
    ________________.####*__*####

    SvaraRadera
  3. Anonym24.11.10

    Jag fick blinka bort många tårar för att kunna se tangenterna...det måste vara en alldeles speciell känsla att få se dessa foton ur Adrians perspektiv. Jag rös när jag såg bilden framför mig. Tack för dina alltid fina ord,
    "Massmis med"
    Niklas

    SvaraRadera