En månad av saknad

Idag är det en månad sen du somnade in. Det känns så orättvis att du inte fick vara kvar efter att du kämpat så länge. Det går inte en sekund utan att man tänker på dig. Det är många tankar i huvudet hela tiden, mest tänker man på vad du skulle gjort just nu. Nu hade du kommit ut från isoleringen från avd. B87 och fått flytta till Ronald Mc Donalds huset, fått varit ute och lekt med snön, väntat på att få komma hem till viken, till ditt rum och dina leksaker, det är så orättvis. Det känns som om det var igår vi var på BIVA i Solna. Saknaden går inte att beskriva. Mamma saknar dig så mycket. Din jacka och dina stövlar är kvar i hallen, hoppas än att du ska komma tillbaka. Fast man vet att du inte gör det. Varför ??
Idag åker mamma,pappa och brorsan till Farbror Johan, och farmor och farfar kommer att se efter dig som de brukar göra när vi inte är hemma. Det känns bra att nån kommer och ser efter dig varje dag, så att ljusena alltid är tända hos dig. Saknar dig min älskling, mamma älskar dig av hela sitt hjärta.