Jobb,och en himmla saknad

Ja då har man kommit igång med jobb igen och det har faktiskt funkat bra, det känns bra att kunna få ngt att göra och inte bara sitta hemma.
Tänkte på att jag har ju inte jobbat som jag ska sen Adrian vart sjuk, nästan 5 år.
Som sagt det går bra och jobba , men Adrian finns i mitt huvud varje sekund, har satt ett kort på honom vid jobbdatorn , där jag kan gå och kolla när jag vill.

Det är konstigt med minnen och sorg , jag kan bli ledsen när jag plockar läsk och jag kommer till den läsken Adrian alltid ville ha när vi låg på sjukhuset och sedan fortsätter det med olika grejor, kan vara vad som helst.

Har ca 3 timmars bilresa t o r till jobb så det blir mycket tankar i bilen, ibland vädigt jobbiga och ibland mindre. Har svårt att inte tänka på Adrians sista vecka , från att vara pigg och sedan så fort bli så dålig, kände mig så hjälplös och jag känner mig fortfarande så hjälplös när jag tänker på det.

När Adrian hade somnat in fick han ett så synligt och busigt leende över munnen , hur kan man få det? Han kanske ville visa att han hade det bra , att han kommit till ro och gillade det som väntade honom, jag hoppas så att det ska vara så.

Pappas älskade Adrian, jag saknar dig mer för varje dag.

Älskar dig till solen och tillbaka min Jedi.

Puss pappa.