7 år Allt och ingenting.

Jag kommer ihåg den 7/11-02 kl 19.52 när du för första gången tittade med dina mörka ögon på mig, då visste jag att jag blivit den lyckligaste pappan på jorden, du var så otroligt söt , jag ville aldrig släppa dig bara hålla om dig och lukta in din underbara lukt. Vi hade längtat så mycket efter dig och när du väl kom så var du allt vi bara kunnat drömma om.

Jag kommer ihåg dom närmaste månaderna hur snäll du var och hur pappa lyckades trösta dig när du var ledsen, du älskade och sitta i din bilstol och sova , den var bättre än sängen. Pappa var så stolt över dig och ville visa upp dig för alla pappas arbetskompisar.

Jag kommer ihåg att när vi flyttade hem till Valdemarsvik när du var ca 1 år , du älskade att riva i flyttkartongerna och utforska den nya lägenheten.
Du somnade jättebra varje kväll men du var verkligen lättväckt, det räckte med att det knarrade i golvet när man gick på golvet så vaknade du, men det var bara härligt , för du var aldrig ledsen utan satte dig upp och bara pratade med dig själv.

Jag kommer ihåg ditt härliga hår, precis som pappa hade när jag var liten , massor av lockar men att hag hade ljust hår och du hade världens underbaraste mörkt.

Jag kommer ihåg den där sommaren innan du skulle fylla 3år, hur du hade feber och ont i magen som aldrig ville ge med sig, hur mamma och pappa åkte in till sjukhuset och hela våran värld totalt raserade, du var så sjuk i början och alla läkare sa att du hade leukemi, när man säger att fötterna slås undan så är det otroligt underdrivet.
Jag kommer ihåg att det tog till oktober innan vi fick en diagnos vad det var du led av.
Din bror som du bråkat och retat så mycket men som du längtade efter och älskade så mycket.
Du var så otroligt modig och duktig med din medicin , du hade så otroligt svårt att ta tabletter först men efter hand så tog du dom med lite vatten bara, alla läkare var så imponerade då dom flesta var tvungen att ta dom med kräm eller glass, men inte du , jag var så jävla stolt, det här är min son.

Din behandling var på 2,5 år och mycket sjukhusbesök(underdrivet).
Du var så duktig under dessa år , vi kunde inte resa så mycket under dessa år , men ngt du gillade var när vi åkte till Varberg och Almers hus som barncancerfonden har där, vi badade och bara hade mysigt utan massa sjukhusbesök.

Fortsättning följer....................


Jag saknar dig så mycket Adrian , jag tänker på dig varje vaken sekund.
Det gör så ont att jag inte kommer få krama dig mer, hålla om dig och bara blunda .
Det gör så ont att behöva gå upp till din grav utan att få träffa dig.
Såret i hjärtat blir större för varje dag och kan aldrig läka, jag vill bara ha dig hos mig och säga att allt kommer bli bra.

Jag älskar dig till solen och tillbaka min bubbe, jag längtar så mycket efter dig min fina fina pojke.

Te amo Adrian
Pappa