lördag 2 januari 2010

2 Januari

Sitter här och kan inte sova, kl är snart 02.
Just nu skriver man mest hur dåligt man mår, men det är rätt skönt att skriva även om ingen läser det.
Allt har blivit så jobbigt dom sista dagarna, när Gabriel vill spela ps3 , alla spel som Adrian och jag spelade ibland hela natten på sjukan , då kommer minnen och dom blir jobbiga, alla leksaker som Adrian gillade ALLT blir skitjobbigt.
Adrian köpte massa grejor för sina födelsedagspengar och det vart en del , en del fick han med sig i kistan och en del har vi kvar, man kan nog inte föreställa sig hur en gubbe kan framkalla sorg om man inte upplevt det här.
Jag satt och kollade i Adrians skolböcker och fick ett sådant gråtanfall så jag inte visste hur man ska kunna fortsätta, smärtan är så enorm så döden vore ett njutbart alternativ.

Jag undrar om du vet att jag tänker på dig.
Jag undrar om du ser mina tårar.
Mina tårar som aldrig runnit förut,
rinner nu för dig.
För min saknad och för jag vet att vi ses igen.

3 kommentarer:

  1. Yo siempre leo lo que se escribe, he dejado de comentar algunas veces porque la comunicación con el GIGAS ADRIAN ya no es digital y está allí donde ustedes mas que nadie lo sienten ahora: en el dolor máximo, pero también a veces en la alegría. Sí y hay que llorar todo lo que se pueda y la pena demande, es el diálogo para expresarle a nuestro JEDI todo lo grande que es y significa para los que lo quieren.
    Un abrazo!!!

    SvaraRadera
  2. Underbara, underbara Adrian! Vilken hjälte och vad han fick kämpa!! Tårarna bara rinner på mig när jag nu har läst i er blogg och följt er en tid tillbaka. Självklart får du länka till min blogg, som du frågade om. Jag visste inte om din blogg så jag har inte kunnat följa er väg. Många varma kramar till er, Maria mamma till Victoria och Marcus

    SvaraRadera
  3. Titti3.1.10

    Tack Tobbe för att du är så generös och delar med dig av dina tankar och sorg. Vi tänker på er hela tiden och saknar Adrian så mycket att det gör ont i hela kroppen. Jag vet att ingenting kan trösta er just nu men Adrian hade ett bra liv hos er. Ni var en underbar familj för honom och gav honom precis allt han behövde. Ni lyckades berika och förgylla hans korta liv. Ni gav honom den kärleken och styrkan han behövde för att känna sig trygg under sin tuffa kamp mot sjukdomen. Han var så glad och kärleksfull och det är er förtjänst och seger. Ni har varit och är mycket starka och modiga personer. Gabriel och lillen som är på väg har tur som har er som föräldrar.
    Kramar
    Titti

    SvaraRadera